I början på januari höll jag ett kommunikationspass för deltagarna i Riksidrottsförbundets utvecklingsprogram för unga ledare, Eldsjäl 2.0. Vi pratade om vikten av att marknadsföra sina projekt (och sig själv!) och att faktiskt nå ut till media. Vi pratade framförallt om kommunicera sitt Varför och inte bara Vad man gör.
I mitt flöde snubblade jag några dagar senare över Jesper Ahlin Marcetas krönika: “Idrottsrörelsen är en intellektuell guldgruva”. Här resonerar han kring vilken fantastisk utbildning det egentligen är att vara verksam i en idrottsförening – både som ledare och spelare. Det handlar såväl om individuell utveckling i form av självkännedom, social förmåga och självkänsla, men också gruppdynamik och andra praktiska färdigheter.
Det fick mig att börja tänka på hur idrottsrörelsen är en högst underskattad plattform och miljö för utbildning. För hur många unga får inte sin första riktiga “arbetslivserfarenhet” i livet i en idrottsförening? Hur många är det inte där ett ledaruppdrag eller att vara domare varit deras första riktiga “jobb”?
Mitt första “jobb” var ett ideellt uppdrag. Jag kommer ihåg att jag själv som 13-åring i Svedala IF fick frågan från vår dåvarande ordförande om jag inte ville ha hand om hemsidan och hjälpa till med att skriva i matchprogrammet. Det var en roll med tillhörande arbetsuppgifter som jag inte hade haft en chans att få testa på någon annanstans i samhället vid den åldern – men vår ordförande visste att jag verkligen gillade att skriva. Helt plötsligt hade jag något att sätta på mitt CV och när Kvällsposten några år senare startade en redaktion i Malmö för att bevaka Sanktan så hade jag arbetsprov som gjorde att jag fick möjlighet att börja skriva där.
Paketera om ledaruppdraget. För att återkomma till Jespers krönika så fortsätter han att resonera kring hur dåliga vi egentligen är på att tillvarata den kompetens som idrotten är med och utvecklar – både inom själva idrottsrörelsen men också i övriga samhället.
“Varje år lämnar hundratusentals unga idrottsrörelsen, eftersom de blir vuxna och inte kan försörja sig på att utöva sin idrott. Vissa stannar kvar som ledare, tränare eller domare. Men den stora massan lämnar.
Deras särskilda kompetenser har sällan ett formellt meritvärde på den omgivande arbetsmarknaden. Många arbetsgivare värderar femton års fotboll, orientering eller dans lägre än fem veckors studier i spelteori, pedagogik eller socialpsykologi.”
Jag håller med om ovan – men jag tänker också att vi i idrottsrörelsen inte är tillräckligt bra på att paketera ideella uppdrag och vilka effekter det skapar för individen. I Sverige finns det nästan 750 000 människor som är engagerade i någon form av ideellt uppdrag. Av dessa är nästan 90 000 i åldrarna 6-18 år.
Jag tänker vidare på hur Ung Företagsamhet och hur man verkligen har lyckats med sin positionering: “Sedan 1980 har Ung Företagsamhet utbildat unga i entreprenörskap.”
På samma sätt som UF tagit ledarhatten på att man utbildar unga i entreprenörskap borde idrottsrörelsen kunna ta en liknande hatt för ungas utveckling och arbetslivserfarenhet.
Här är jag helt övertygad om föreningar och förbund därför behöver börja kommunicera varför man ska hoppa på ett ledaruppdrag och lyfta fram alla de positiva effekter och erfarenheter det kan skapa för individen. Det i sin tur kan nog också göra att just erfarenhet från idrottsrörelsen värderas som den förtjänar att värderas – högt!